Nästa vecka (3 mars) släpper Peter Morén sin andra soloskiva, för första gången på svenska.
I spåren av tåren hade aldrig blivit av om det inte vore för det som hände våren 2006; en hel värld visslade Young Folks.

- Vi lever på det här nu, säger Peter.

Vad är det du kommer med den här gången?

- Det är på svenska, och  musikaliskt annorlunda mot vad jag har gjort förut. Det är en ren inspirationsgrej som jag flöt med på, och det blev bra. Att göra en skiva på såhär kort tid har jag nog aldrig gjort förut. Den första soloskivan (på engelska) gjordes under väldigt lång tid, några låtar var tio år gamla.

Adam Olenius (Shout out louds) och Markus Krunegård gästar på skivan. Vad har de tillfört?

- De har väl inte tillfört särskilt mycket egentligen, hehe. Nej, men det var ganska mycket för att få in lite olika röster för att få en slags soulkörs-känsla.Det är rätt skönt i ett sånt här sammanhang att ha lite olika röster. Annars är det Tobias Fröberg som har producerat och lagt det mesta.

Du har sagt att du vill söka dina rötter som en pizzeria-trubadur från Mora. Berätta.

- Det var så jag började. De flesta höll på med hockey där i Dalarna men jag höll på med 60-tals musik. Det är väl någon slags blandning av  att gå tillbaka till sina rötter rent musikaliskt med soul och så och det svenska språket  Jag har ju vart ute och rest mycket och sådär. Det blir ju svårt att berätta på engelska om Dalarna och inlagd sill och så.

Första singeln från nya skivan heter Esther. Vem är Esther?

- Vi har ju en hund som heter Esther så jag tyckte det var en fin titel. Sen handlar det ju om en massa andra saker om min fästmö bland annat.

Det ligger något i bakgrunden på låten, som jag misstänker är marackas.

- Kastanjetter är det.

Vem är hjärnan bakom det?

- Det är väl ett spanskt instrument?

Jo, men vem kom på att det skulle vara med på din låt?

- Det var väl jag då. Man gör sig en bild som finns i huvudet. Vi hade ingen kastanjett så jag fick åka iväg och skaffa en, sen fick Lars försöka spela på den.

För fyra år sedan släpptes Young Folks. Hur förändrades livet?

- Helt och hållet naturligtvis. Förut hade jag jobb och pluggade, nu blir man liksom sin egen mecenat. Låten var väl annorlunda.  Den sticker ut ganska mycket i ett rätt hårt radioformat med överproducerad gitarrmusik

Väldigt många förknippar er med just en låt. Glömmer folk bort att ni släppt fem skivor?

- De två första skivorna var det väl ingen som visste om egentligen, men folk har väl upptäckt dem i efterhand. Det känns väl inte som något problem ur ett fans-perspektiv. Vi är ganska glada att vi kan leva på vår musik.

Videon till  ”Nothing to worry about” var förra årets snyggaste. Visst är den regisserad?

- Det är helt på riktigt. Dokumentärt kan man säga. De finns i Shibuya i Tokyo. Varje helg går de och dansar i någon slags gängkult. Mycket sånt i Japan – allt dras till sin spets.

Med Peter, Bjorn and John är ni ett band – nu är du själv. Vad är annorluna?

– Den stora skillnaden är väl när man gör skivan. Man har en ambition och så kör man på den utan att stöta på massa hinder. Jag kommer väl göra de flesta spelningarna med band – det är ju en väldigt rytmisk och svängig skiva. På förra skivan (red anm. solodebuten på engelska) blev det mer aukustiskt folkinspirerat och jag spelade mycket själv. Det blir väl kanske lite roligare den här gången.

Var köper du kläder?

- Ja du, det är väldigt random. Jag hittade en skjorta häromdan på Åhléns, fast de har ganska mycket tråkigt i övrigt. Grandpa är bra också. Sen har jag lyckats hitta mycket i Vancouver av någon jävla anledning.

Är du en sån som köper du kläder till din hund?

- Nej, men hon har en lite täckjacka så hon slipper frysa.

Gummistövlar? Sydväst?

- Nej

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=GwcaQ3qJ88U&feature=related[/youtube]
[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=7bgDplRH9rk[/youtube]
[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=ZB2TlWg9KVU[/youtube]