Min aktivitet har inte varit av frekvent karaktär. Har haft fullt upp med det här:

Fortfarande i chock. Inte i butiken då.

Jay Electronica ser väl ut att kanske bli sista bokningen för Way out West 2010, trots att Luger vägrar erkänna att spelschemat är done. Generellt känns det kanske inte lika hett som tidigare år men vissa akter smäller rätt högt ändå. Nej, jag syftar inte till ”rocklegenden och underverket” Iggy Pop. Personligen kommer jag inte ens ha för avsikt att spilla viktiga minuter på en förlegad farbror utan tröja. Det finns för mycket annat bra som faktiskt säger något om vilken musik som är vettig 2010. Viktigast blir troligtvis ceo eller Laura Marling. Lika säkert som att Håkan Hellström kommer bli görgött kommer säkert även jag ha fel i min profetia.

I morse fick jag igenom ackrediteringsansökan. Det blev ett styck som ska betalas för. Säkert värt. Annar har gången helg varit en medemåttig tillställning. Inception med Åke Göransson igår natt small högt. Per Morbergs sommarprat mindre imponerande.

No mercy.

Det behövs en snygg kostym

Saker sångaren i Hip Whips inte har koll på:

- Var hans huvud ska vara om han vill höras i micken.
- Var han ska göra av benen.
- Hur man kontrollerar behåring över ögonen.

Allt ovanstående blir dock ointressant om man trycker play på klippet, lägger undan fliken och kollar på en annan sida istället. Men för allt i världen glöm inte att lyssna på denna episka ljudupptagning från Musikbyrån, 2003.

Varför heter Rosa Mannen just Rosa Mannen? Måhända att han gör mycket gott för IT-samhället, men loggan i början är väl inte bra för nånting?

Vet inte om jag går i taket över Klaxons anno 2010. Det verkar inte ha hänt så värst mycket sen sist, precis som att det skulle vara ett dåligt betyg. Än så länge är jag… nöjd. Tänker inte rata innan kommande fullängdare, ”Surfing The Void”, kommer 16 augusti.

Skulle även vilja tacka Airmir för att du lade upp så fina bilder från helgen samt berättade i förtroende för mig om din far som tror att man pajjar AC’n i bilen om man höjer eller sänker värmen från det som den är på från början. I familjen Pecis kärra är det därför ständigt 21 grader varmt. Forever. Trött nu.

En snilleblixt som är både success och skitdum:

Officiellt semester-tagande från Snorstadsungar.se.

Nå mig på erik.gronlund@avis.se

Det finns så många frågor kring det här klippet som gör att jag ligger sömnlös om nätterna. Vad säger rösten i början? Är det holländska? Varför sitter två av Arvingarna på knä i början? Får Niklas Bengtsson gåshud av det här?

Tvinga mig aldrig att bli en del i tillverkningen av slowfood-kulturens fanbärare, surdegsbrödet. Recepten. Bilderna. Brödbakarna med sina kristna leenden. Jag hatar er allihop.
För dig som känner precis som mig kommer här ett tips. Alvar och Ivar ligger på Kastellgatan i Göteborg. Många är ni vänner som länge tipsat mig om detta, och i dag på min bemärkelsedag (det känns jävligt stort att fylla år) tog jag tillfället i akt att med min mor inhandla det lilla bageriets mest delikata specialitet. En flyktigt bekant som jobbar på Alvar och Ivar tipsade mig om storsäljaren Vetesur. En stor, iögonfallande, brödlimpa bakat med största ömhet. Och vilken smak sen.

Jag önskar inte ens min värsta fiende att missa Alvar och Ivar innan han/hon lämnar jordelivet. Det finns inget jag avskyr mer än folk som bakar, lever med eller ligger med surdegsbröd. Men för hutlösa 60 kronor kan jag någon gång få unna mig det enda som faktiskt är bra med slowfood-haussen, nämligen att köpa och äta surdegsbröd från Alvar och Ivar.

Jag och Mats Nileskär kanske inte är Matte och Erra med varandra direkt, men en söndagkväll med P3 Soul blir lite mindre ensam med legendarens röst i örat. Den ädlaste formen av nöjesjournalistik från den renaste av röster. En ren fröjd.

Åtnjutes här.

Eftersom jag måste upp tidigt i morgon bitti hinner jag inte lyssna på hela programmet som i skrivande stund har en halvtimma kvar. Det handlar denna vecka om en för mig helt okänd skönsjungande soul-legend, Candi Staton. Reportaget innehåller allt. Börjar i det rasistiska 50-talets Alabama och tuffar igenom den musikgenre i historien som kan ha betytt mest. Allt berättas i torr avskalad intervju-form och Mats Nileskär har uppenbarligen fått Staton att vilja berätta de mest privata historier om livet. Livet känns, på alla sätt och vis, lite vettigare efter att ha hört detta magiska radioögonblick.

Just när jag lagt mig på locket och börjat ladda inför en bakfull fredagskväll råkar jag snubbla över: SvDval2010, Partiledarnas Spotify-listor. Alla partiledare är inte representerade ännu, men här har vi något att se fram emot vågar jag lova. Jag kommer hänsynslöst och kanske även meningslöst dra mina slutsatser om vad som återfinns i de fyra listor som hittills presenterats.

Jan Björklund (FP)
Janne bjuder inte på några överraskningar i sin Spotify-lista. Här presenteras 10 riktigt dåliga låtar, med något undantag. Borgerligt, otrevligt och nästan skrämmande att lyssna till när man googlar fram bilder på honom. Obehagligast blir det redan vid första spåret då vår utbildningsminister har valt Abba – When I kissed the teacher. Det som gör Björklunds lista till något av det sämsta jag sett är just, det fundamentala, valet av låtar. Han älskar hits och när jag kommer till Christina Aguilera – Hurt, ser bilden föreställande Jannes flin är det bara att trycka på stopp.

Skräll: Inget att rapportera. Helt, enligt alla förutfattade meningar, förväntat.

Lars Ohly (V)
När vänsterns ledare väljer musik möts man av förvåningens vindslag. Rätt i ansiktet bokstavligt talat. Lasse skulle nog själv påstå att han gillar ”rock”. Annars har jag tänkt att hans lista skulle bli ett smörgåsbord av gamla 68-rörelsen hits. Är han trots allt lite för ung? Hursom helst känns det som att Lars Ohly har en ganska pissig och tråkig syn på musik. Han gillar rak rock och börjar föga överraskande med Rise Against – Hero of war. Kvinnliga representanter på Lasses lista är endast tvenne: Marit Bergman och Amanda Jensen. Hoppa inte på för mycket här.

Skräll: Glasvegas – Flowers and Football tops, är lite mindre svettig än övriga ”rocklåtar”. Annars är nog hela listan lite av en skräll för mig. Mycket modernare än väntat.

Maria Wetterstrand (MP)
Här har vi den politiker, som av Spotify-listorna att döma, hittills har störst populär kulturell intelligens. Många bra och vettiga val som säger mycket om Maria Wetterstrand. Det känns även som att hon vet om detta, har gjort en kortare men dock mer kärnfull lista. Gillar allt förutom andra spåret som heter ”There must be another way.” Direkt kass. Annars är jag imponerad. Maria gillar både Kent, Röyksopp och Ane Brun. Men även någon konstig rysk trubandur som avrundar på ett spännande, men värdigt sätt. Föredömligt listat, Maria!

Skräll: Första spåret Tindersticks – Travelling light, från en sådan där BBC Session som jag per definition är väldigt svar för. Inget undantag här. Skrällfaktorn ligger i att jag aldrig kunna föreställa mig Wetterstrand vara såhär omsorgsfull i sina val av musik.

Göran Hägglund (KD)
För dig som har tid och lust finns nu även Görans lista, typ lika lång som föregående tre personers listor tillsammans. Göran gillar musik, och han har faktiskt ganska vettig musiksmak. Här går att botanisera bland The Clash, Elvis Costello och Moneybrother, men även Bryan och Uffe Lundell. Det finns en punkig ådra hos Göran Hägglung som han verkar gilla att bejaka. Dessvärra står nog hans politik ganska många gånger i strid med det politiska budskap som bland annat The Clash och gay-ikonen David Bowie står för. Jag tror inte Göran har greppat detta riktigt ännu, utan tycker väl mest att det svänger. Jag låter hans partiordförandeskap tala för sig självt i detta sammanhang.

Skräll: Det som såg så bra ut tog ett tråkigt slut. Ganska långt ned i listan. Oasis – Wonderwall. Gillar verkligen Göran detta? Göran gillar ju så mycket bra.

… Snorstadsungar is brought to you by…

Efter en stunds surfande på the internet kom jag i förmiddags över denna guldklimp. Servera genast.

“Maya is postmodern: she can’t really make music or art that well, but she’s better than anyone at putting crazy ideas into motion. She knows how to manipulate, how to withhold, how to get what she wants.” -Diplo

Ship To Gaza-turbulensen, Nya Korea-kriget och den aldrig utdöende Mellanöstern-konflikten i all ära. Vårens mest intressanta krig utspelar sig just nu och är av inbördes karaktär. Allt har tagit avstamp i Lynn Hirschbergs (NY Times) evighetslånga text M.I.A Agitprop pop. Ett dokument som verkar ha för avsikt att syna bluffen M.I.A i allmänhet och hennes politiska engagemang i synnerhet. I skrivande stund har jag bara börjat läsa, men vågar redan innan jag nått sista punkt hävda att det här blir en av årets mest uppmärksammade artiklar.

M.I.A har tydligen, som den mogna 34-åriga kvinna hon är idag, svarat med att publicera Hirschbergs telefonnummer på Twitter. Spontant känns det ändå Hirschbergs uppdrag tveksamt. M.I.A är väl en av få riktigt framgångsrika artister med en radikal politisk agenda. Att hennes leverne, med fet villa i L.A och samboskap med Warner Musics son, står i strid med hennes åsikter förändrar väl inte hennes artistskap?

Har inte läst klart än och ber att få återkomma i frågan. Men visst känns det hett?

Detta inlägg riskerar att kunna klassas som en icke-nyhet.
Jag ber dig ha översikt med detta.

Läste, med allra största sannolikhet på stuffwhitepeoplelike, att den välbärgade vita befolkningen på jorden är per definition förälskade i allt Wes Anderson tar vid. Så är säkert fallet. Jag är inget undantag, och tänker inte låtsas som att jag upptäckte Jason Schwartzman när han var någon jävla indie-teater snubbe med smal humor.

Nej, detta inlägg blir inget märkligare än en klassisk stating the obvious-notering: tv-serien Bored To Death är bra, vettig underhållning. Värt att spendera tid på. Wes Anderson har emellertid inget med detta att göra, mer än att det känns som att han hade kunnat ha haft det. Skaparen av serien, Jonathan Ames, heter precis samma som huvudrollsinnehavaren och spelas av Jason Schwartzman. Föredömligt skådespeleri om en störig snubbe som dricker vitt vin och leker privat detektiv. Kommentarer om Bored To Death blir direkt överflödiga då bara en kort mening, som den föregående, kan förklara hur geniunt asbra den är. Tillägas bör att jag kollar väldigt sällan på TV-serier och att jag har ganska dåligt omdöme. Du har just blivit tipsad av någon som minst sagt bör tituleras lekman i sammanhanget, men ge det en chans om du känner för det iallfall. Bored To Death blir svårt att komma undan, och kolla hur jävla lik Jason Schwartzman är Thomas Mars (sångare i franska bandet Phoenix).

The Tough Alliance, en gång duon som tog arrogansen till en ny dimension. Min fascination grundar sig alldeles säkert i deras väldigt omoderna 90-tals kunde-inte-bry-mig-mindre framförhållning. Detta fick genomsyra allt. Folk drevs till vansinne, på både gott och ont. Göteborg blev lite mer knarkigt i och med TTA. Mer slagträ, champagne och tenniskläder på Magasinsgatan. Allt i arrogansens tjänst. Sen tog duon, helt i tidens anda, en rehabsession.

Knark var ordet. Tomrummet enormt. Ingen har hittills kunnat efterträda TTA med värdighet. Nu verkar emellertid väntan vara över. CEO är soloprojektet signerat Erik från TTA. Ingen kommer undan, men frågan är hur egna skivbolaget Sincerley Yours hanterar en ständig great success? Inställning verkar ju uppenbarligen vara att bry sig så lite som möjligt och uppnå ett surr för att sedan begrava det. Vi får se. Kanske blir lite mer vespa i Onsala i sommaren för att döva det som kommer bli Sincerley Yours största framgång sedan TTA, CEO.

Populärkultur enligt Sincerley yours.

A. The Suburbs

AA. Month of May

… har inte kunnat nås för en kommentar angående det här.

I veckan kom så den efterlängtade High Violet. Titeln på uppföljaren till The Nationals älskade genombrottsplatta Boxer. Spår ett på nya skivan heter Terrible Love och det tar inte lång tid för mig att förstå att även High Violet är en skiva att hysa lovord över. Spår sex, Bloodbuzz Ohio, är det signifikativa låten där sångare Matt Berningers röst sjunker till tidigare outforskade avgrundsdjup. Jag, såld.

Men. När jag slår upp SvD, som i sedvanlig ordning på onsdagar ska guida mig genom veckans skivskörd, möts jag av betyget 2/6. Signatur Andres Lokko. Han är ganska förbannad på High Violet och The National och det känns som att han har greppat taktpinnen som nu ska tala om för Sverige att den raka gitarrbaserade pop/rock-musiken är över. Han är trött på skägg och riff. Jag tror att alla ni som läst denna recension även håller med om att det känns som en avhyvling, inte bara av The National, utan mot hela den genre som dess musik företräder. Känns till en början lite tramsigt och jag mumlar något om fulgubbe som bott i London för länge.

I vanliga fall släpper jag detta ganska snabbt, men inte den här gången. Någonstans i min förvirring förstår jag att Lokko har rätt i det han skriver. Det är något förlegat över den skäggiga amerikanska rocken. Recensionen är i allra högsta grad en sågning, och där tillkommer det intressanta betyget 2. Det känns som att Lokko någonstans förstår att The National – High Violet är en ganska vettig skiva, men även att det kanske är en av de sista riktigt bra skivorna i dess genre. Den korta recensionen avslutas med frågan om han tillåts gå hem och lyssna på Ikonika nu. Och så står allt klart. Lokko försöker lotsa oss in i den nya tiden. Det går bra för min del. Men i solgasset avnjuter jag fortfarande gärna min Sailor Jerry/Ginger Ale till tonerna av baryton som basunerar ut blandade känslor för Ohio.

Missförstå mig inte. Ikonika. Mycket väl värd lyssning. Tackar för denna uppmaning Joakim A.