Efter onsdagens kvällspass på jobbet var jag riktigt trött när jag kom hem och tyckte det skulle kännas bra med lite sovmorgon. Så blev inte fallet. I skrivande stund har jag varit vaken sedan klockan sju och hunnit bränna av följande Fratpack-filmer (Alltså, jag såg två igår och en imorse).

Weddingcrashers (2005)
Det var andra gången jag såg Weddingcrashers och den var mycket bättre nu eftersom jag blev avbruten under förra sittningen. Den var riktigt rolig på sina ställen, men långt ifrån den bästa av dom övriga Fratpack-rullarna.
Frat-packers i filmen: Owen Wilson, Vince Vaughn och favoriten Will Ferrell.
Frat Pack affiliates: Den alltid like coole Christopher Walken och James Carville.

Heat Vision & Jack (1999)
En plojig kortfilm som Frat Pack-ledaren Ben Stiller regisserat. Föreställ er en korsning mellan Six Million dollar man, Knight Rider och Renegade. Jack Black spelar en astronaut på rymmen från NASA och hans talande motorcykel Heat Vision spelas av Luke Wilson (!). Dom jagar en alienbesatt kock vid namn Bob Paragon. Bara en sån sak. Kocken spelas av legendariske Vincent Schiavelli (Gökboet, Batman Returns).
Fratpackers i filmen: Jack Black, Luke Wilson och Ben Stiller (Regi, introduktion och cameo).
Frat Pack-affiliates: Ben Stillers vackra fru Christine Taylor är med och spelar polis.

Bongwater (1997)
En kass film med Luke Wilson som potdealande konstnär som blir kär i en artsybrud som introducerar honom till en annan artsy brud medan den första artsybruden blir kär i en poetisk heroinist och det går fram och tillbaks och fram och tillbaks. Jag undrar hur alla zuttare i soffan ska kunna hänga med i den jobbiga historien? Den svänger hela tiden. Men jag gillade den ändå lite för att jag kunde peka ut alla i skådespelarensemblen. Jeremy Sisto och Andy Dick spelar Luke Wilsons pårökta polare, Brittany Murphy spelar artsy brud 2, Jamie Kennedy spelar heroinistpoeten och Jack Black som sjunger ”I fell in love with a baked potato, that´s when I started to dance in France”. Drogfri eller inte, undvik den här filmen.

Fratpackers i filmen: Luke Wilson och Jack Black.
Frat Pack affiliates: Andy Dick och Kyle Gass (Tenacious D).

Repris från maj 2008. Jag och Bäckström (T-shirtlabeln Döna) sitter på Jensens Böfhus och äter förrätt. Den här småtrevliga konversationen ägde rum. Vloggande var helt nytt för mig, så jag inledde med Blondinbellas catchphrase…

Jag har för mig att det här var samma dag jag var på hammarkullefestivalen och satte sockervadd i halsen.

Mina härliga kollegor Simon, Mats och Kolbeinn goes international!

Repris från Maj 2008. En redigt läskad karl inne på Burger King (Järntorget) snickrar monsterburgare i sällskap med Örebros finest: Chipchoppin Order (Narkimic, Cheek Elohim, Genius Enis och Piel).

Det här är rätt sjukt. Brother Ali intervjuar mig! Hur gick det här till egentligen?

Intervju med Brother Ali coming soon @Mariaplan.com. Shoutouts till Halftime FM, B-TV och Rhymesayers ENT.

Min blivande praktikant Isak flashar den första Aggroskulpturen, som föreställer mitt seriealterego. Den blev rätt okej. Imorgon ska jag börja mecka på nästa projekt. Det kommer bli nice.

Dags för en Throwback-classic från min gamla blogg… här har ni Spiderman 3-sågningen.

Ursäkta språket i texten, jag var rätt så oslipad när den skrevs. Det förekommer en hel del upprepningar, felstavningar, särskrivningar och missbruk av ordet ”dom”. Tidigare idag försökte jag finputsa den, men det krävs en rejäl nedsittning framför datorn och jag har tvättid idag. Håll till godo.

Gudfadern 3, Terminator 3, Hajen 3, Turtles 3: uppföljare som är bespottade och sämre än sina föregående uppföljar. Här följer min recension/analys av en film, som tyvärr har en given plats bland dom. Spoilervarning utfärdas.

Förspel.

2004 avslöjade Sam Raimi att Spiderman 2 skulle släppas den 4e Maj 2007. ”Wow, det måste innebära att dom kommer ta med flera skurkar i trean”, tänkte man. Spekulationerna började på internet direkt. Inbitna fans gapade efter den svarta dräkten medan andra vildhjärnor bollade fram teorier om att Spiderman skulle möta hela Sinister Six (det hade ändå inte fungerat eftersom Green Goblin och Dr Octopus redan hade avverkats i föregående filmer). Det talades om att Raimi alltid velat filmatisera en Spiderman-film med Sandman som skurk. Uttalandet hånat spidermanfandom, som ansåg att Sandman inte var cool nog för att vara the bad guy i trean. Två skurkar var alltid förmodade i samtliga diskussioner: James Franco skulle komma tillbaka som Harry Osborn i trean (och efter slutet på tvåan visste man att han skulle hämnas) ochDylan Baker skulle spela Dr Connors ( Peter Parkers lärare som förvandlas till Lizard). En som faktiskt var på gång att bli bandit var ingen mindre än oscarsbelönade Sir Ben Kingsley (Dr. Squires) som skulle spela juveltjuven Vulture! Det hade varit perfekt, men tyvärr krockade det med en annan film, så då fick dom söka vidare .

I 1073 dagar satt jag och väntade på uppföljaren. Jag såg Spiderman 3 två gånger på bio och två gånger på nedladdad cam-version. Än idag undrar jag varför…

”Spiderman 3″ utspelar sig precis efter tvåan och innehåller följande subplots med Spidermans samtliga opponenter.

1. Symbioten. Hela New York City älskar sin nätsvingande hjälte. Peter Parker njuter av framgången, medan hans flickvän Mary Jane sliter med karriären och försummas av den högmodige Peter, som låter sig tas över av en främmande rymdsymbiot.

Rymdsymbioten är den drivande karaktären i filmen. Det är en liten svart bläckplump som kommer till jorden i en meteor, som råkar slå ner i parken där Peter och Mary Jane kuckelurar. Peter blir alienprobad av symbioten medan han sover och vaknar upp hängandes upp och ner med sin nya svarta dräkt, som gjort honom stor och stark. Men Peter blir också  beroende av rymdsymbioten och är taskig mot sin omgivning.

2. Harry Osborn aka New Goblin. Norman ”Green Goblin” Osborns son har fått tag i sin farsas gröna gaskammare och labbatteraljer, vilka används för att ställa till mer förtret för Peter, under namnet ”New Goblin” (egentligen är det Green Goblin den tredje, men filmerna följer inte originalserien ändå, så…). Under de första striderna mellan Peter och Harry slåss mot varann bär båda parter sina dräkter fast ingen bär mask (Harry har bara sin mask/hjälm/mobila solbrillehållare i början).

3. Flint Marko/Sandman. En förrymd fånge som efter en olycka förvandlats till sand, rånar banker för att försöka rädda sin dödssjuka dotter. Spiderman försöker förhindra hans framfart och detta skildras i två bra actionscener.

4. Eddie Brock/Venom. En uppkäftig konkurrerande fotograf på Daily Bugle som Peter retar sig på och som Spiderman ställer till det för. Eddie får Peters rymdsymbiot över sig och förvandlas till Venom och detta leder i sin tur till den stora slutfighten.

Rollbesättningens prestation. Vi väntar med att hoppa på Tobey Maguire med en gång. Vi börjar med dem övriga huvudrollerna från ettan och tvåan. Dem kvinnliga rollerna är bra mycket mindre här än innan. Mary Jane och Faster May är knappt med längre och när dom väl är med, känner man att man vill ha mer. Fast om dom hade fått mer screeningtime hade jag troligen suttit och klagat över att det var för lite action (Det är just vad filmmakarna satsat på i den här filmen, mer grabbaction, mindre snyft). Kirsten Dunst som Mary Jane ser plågad ut i större delen av filmen. hon hade väl inte hämtat sig efter floppen med Mary Antoinette (Så dålig var den faktiskt inte). Rosemary Harris var med i två scener. Två scener med Faster May: en i hennes kök och en när hon knackade på hos den ångestfyllde Peter. Harris kommer nog inte vara vid liv när Spiderman 4 görs, så jag passar på att ge henne en eloge för sin insats i Spidermantrilogin – you will be missed, Mrs. Harris.

Tobey Maguire har jag alltid haft ett gott öga till. Han var bra i ”Icestorm”, ”Pleasantville” och ”Ciderhusreglerna”. Och för att inte tala om Spiderman-filmerna innan. Jag tyckte han var lite stel i ettan, men i tvåan var han verkligen skitbra. Här kommer min fråga: VA FAN HÖLL HAN PÅ MED I DEN HÄR FILMEN?! Mer om detta senare.

Av hela Originalcastet, är det bara en som dazzlar med sin närvaro: James Franco som spelar Harry Osborn. Han har stått i perferit för länge och först i trean får han äntligen skina! När Osborn skjuter sitt Billy Idol-flinande mot Peter Parker utanför caféet, vill man bara utbrista ett Nelson Muntz-haha mot Maguire. Det är som när Eminem var den enda gästen på Jay-Zs monumentala album ”Blueprint”: han gick in och outshinade huvudakten. Det faktum att han egentligen blir Green Goblin II i serierna skiter Raimi i, utan här har han blivit en helt ny skapelse som kallas för New Goblin (Det står i eftertexterna). Fan, jag hade hoppats på att se den flygande monsterhjälmen igen, man fick ju se en massa masker i labbet(Bl a en gul mask… HobGoblin, någon?). Sen så har jag för mig att det var DemoGoblin som hade ett lasersvärd, så varför fick New Goblin ett?

Mindre roller:

J Jonah Jameson (JK Simmons): Det var för lite J Jonah Jameson i den här rullen. JK Simmons i rollen som Peters chef är alltid kul att se, men scenen på kontoret där Jameson tappar sina lugnande tabletter i takt till sin sekreterares buzzer kändes krystad. Då var ju scenen med ungen bra mycket bättre och den var ju inte heller så kul (Sam Raimis brorsdotter spelade ungen med kameran och hon var ju kassare skådis än sin farsa när han var med i Hercules-serien på Tv3.).

Joseph ”Robbie” Robertson (Bill Nunn): Jamesons assistent får inte mycket spelrum, han brukar ju alltid vara den som försöker få Jameson att inse Spidermans goda gärningar, men eftersom Spidde är god under i stort sett hela filmen, har han inte mycket att göra. Han blir inte heller bättre vän med Peter. I serien är han en av dom få som känner till Spidermans hemliga identitet och är lite av en surrogatfar till Peter efter farbror Bens död. Men som sagt, Robbie spelar en ytterst liten roll i trean, precis som den andra assistenten med glasögon (Han är inte med i serien förresten).

Betty Brant (Elizabeth Banks): Under inspelningen av ”Seabiscuit” gjorde Tobey Maguire en Christopher Reeve och skadade sig under hästridandet. Då sa Maguire att han inte ville göra en Spiderman-film till. Tur att Elizabeth Banks (som spelade mot Maguire i ”Seabiscuit”) övertalade honom. Betty Brant blir utsatt för den onde Peter Parkers ”Mack-mode” och mer än så blir det inte. Hon räddade Spiderman 2 och det här är tacken: två scener, en slapstick-scen med sin surmulne chef och en bit av ”Den onde Parker”-montaget.

Dr Curt Connors: Dylan Baker i rollen som Dr Connors är en fröjd att se. Han skiner och man sitter bara och väntar på att han ska bli Lizard i nästa scen. Baker var grym som peddofarsan i Happiness (Och jag gillade när han spelade mot Sarah Michelle Gellar i den där romantiska komedin om matlagning, va fan hette den…).

Mr- Ditkovitch (Hur det nu stavas): Peters sura hyresvärd och var ett roligt inslag i tvåan. Här visar han en mer mänsklig sida. Scenen där han chockas över att Peter har förändrats är viktig för dramaturgin.

Ursula Ditckovitch (Mageina Tovah): Hyresvärdens dotter är minst lika tafatt som i tvåan, men hon försvinner rätt snabbt ur ploten efter den onde Peters montage. Förresten, är det bara jag eller får Mageina Tovah bara spela småvirriga undernärda tjejer? Hon gjorde det i ”Buffy”, hon gjorde det i Christina Aguilera-videon… snacka om att vara typecastad. Fast hon är ju bra på det.

Stan Lee (som sig själv): I ettan faller ballongerna på paraden och Spidermanskaparen utbrister ”Look out!”. I Tvåan faller murbruk från skyn och han utbrister ”Watch out!”. I Trean stöter Parker på Stan Lee som tycker att Spiderman är en bra hjälte. Nuff Said, säger han också. Alltid lika kul att se Marvel-legenden i filmerna, vare sig det är som korvgubbe i X-men eller ordningsvakt i ”Hulk”. <br /><br />

Bruce Campbell, för tredje gången: Sam Raimi har sedan första Spiderman tagit med gamle Bruce, som spelade Ash i hans klassiska Evil Dead-trilogi. I ettan spelar han wrestlingannonsören som ger Peter namnet Spiderman. I tvåan spelar han den otrevlige vaktmästaren utanför teatern som inte släpper in Peter under Mary Janes föreställning. I Trean spelar Campbell en  franskbrytande hovmästare. Killen har inte ens tillstymmelse till franskt i sitt uttal och det låter ju skitroligt! Hatten av för Campbell och tummarna hålles inför en eventuell Evil Dead 4.

Gwen Stacey: Bryce Dallas Howard, dotter till Ron Howard (som regisserade Eldstorm, Apollo 13, Grinchen, Cinderella Man, Beautiful Mind och nu senast Davinci koden), får rollen som den blyge Gwen Stacey, Peters andra flickvän i serien som blir dödad av Green Goblin och återupplivad av skurken Jackal (I klonhistorierna, som typ pajade hela Spiderman-serien). I serien är hon en pluggis så det har dom fått med rätt bra. Hon är däremot väldigt sansad, men i filmen extraknäcker hon som nån typ av modell. Nu pajar filmen karaktären, men det är kul att se Howard vara engagerad i Spiderman-filmerna, för nu kan ju fler förvecklingar mellan Peter och Mary Jane utvecklas. Sen så är hon bra mycket snyggare i platinablont hår, än i sitt vanliga röda hår. Slutsats: Bryce Dallas Howard är fett foxy som Gwen.

Poliskommisarie Stacey: Jag märkte det båda gångerna när Kommisarie Stacey introducerades. Alla i publiken mummlade ”Där är ju han!”. Vem är han? James Cromwell, era dumma jävlar. James Cromwell, polischefen i ”LA Confidential”, fängelsedirektören i ”Den Gröna Milen”, farsan i ”Revenge  of the nerds”… fast alla kommer att minnas honom som bonden i ”Babe” som säger ”That will do, Pig. That will do”. Jag hoppas att se mer av Cromwell i framtiden, han är där uppe med Delroy Lindo, Chazz Palminteri, Vincent Schiavelli och alla andra grymma snubbar som alla mina vänner glömmer namnen på. <

Flint Marko/Sandman: Sandman har aldrig varit en intressant skurk i serierna. En skum lowlifesnubbe med förmåga att forma sina lemmar till stora block av sand lät inte kul, tills det gjordes klart att Thomas Haden Church skulle spela honom. Thomas Haden Church var hur skön som helst i ”Sideways” och hans stoneface var perfekt när han fick spela en förrymd fånga, plågad av ett brott han begick av misstag och fast vid tanken att rädda sin sjuka dotter genom att råna värdetransporter. Varför han behöver pengarna får man inte reda på, inte heller får man reda på vad hans dotter lider av. Om dom skulle göra Sandman lite djupare, kunde dom ju i alla fall fått med varför hon var sjuk. En större lucka var dessutom sandhögen där Flint Marko förvandlades till Sandman. Vad håller dom på med i det där labbet? Dom vispar sand! Eller vad fan händer? Man får inte reda på vad som händer där, så det kändes väldigt misslyckat. Vi vet ju varför Osbourn blev Green Goblin. Vi vet ju hur Dr Octavius blev Dr Ock. Så… hur i helvete gick det till när Marko blev Sandmannen? Alltså, var nånstans var han? <br />Hur som helst, <br /><br />Eddie Brock/Venom: Topher Grace hoppade av rollen som Eric i 70s show för att färga håret blont, vilket han inte fick berätta om under intervjuer. Hans tolkning av Eddie Brock kändes som en skön uppstickare emot Peter Parker. Han var däremot inte särskilt byggd som Brock är i serien och han fick sparken pga helt fel anledning (Det är ju inte Peters fel att han blev sparkad i serien), så gjorde Topher Grace ett bra jobb så fort han dök upp i en scen. <br />Okej, ni vet dealen med Venom. Alla fans ville se Venom, men Sam Raimi ville inte ta med den skurken pga hans råhet. När det avslöjades att Spidermans i trean var svart, började spekulationerna. Är Venom med eller inte? Det var inte för än den här bilden dök upp: http://img170.imageshack.us/img170/350/spiderman3venom5ma0.jpg som folk gick bananer och insåg att han skulle vara med. <br />När den sista trailern dök upp med följande bild: http://i14.tinypic.com/358cw2s.jpg stegrade mina förväntningar ännu mer! När Peter gör sig sig av med symbioten i klocktornet (En av serievärldens mest klassiska scener, efter Clark Kent med S:et under sin kostym och Bruce Wayne när han ser fladdermusen utanför sitt fönster), sitter man bara där och ryser till. När Brock förvandlas är allt frid och fröjd. Fast han kallas inte Venom en enda gång, han kallas för Eddie och ”a strange blacksuited figure”. Va fan liksom. <br /><br />Höjdpunkterna i filmen (Det är några): <br /><br />Höjdpunkterna i filmen (Det är några): <br /><br />- Peter Parkers första möte med New Goblin. Ett tungt möte. En assur Harry Osbourn på en Hoverboard med pumpabomber och lasersvärd var det sista han hade räknat med. Peter blir Goblins hackysack fast sen så råkar ju han ut för den lilla smällen i huvudet. Skeptiker menar ju att det är löjligt att han förlorar minnet, men vadå… samma sak händer ju i serien! Dom följer fan originalet i det här fallet (Fast det var ju inte så han tappade minnet, men whatever)! Goblin Jr är cool. <br /><br />-Sandmans överlägsenhet under värdetransportrånet. Att Sandman rör sig som en sandstorm var ett grymt initiativ av manusförfattarna. Sen så får ju den mallige Spiderman pisk också. Alltid skönt att se det. <br /><br />- Sandmans fight med Svarte Spiderman i kloakerna. Ännu en gång slåss Spidde med ilska som motiv. När dom slåss uppe bland tågen blir det intensivt men det visar sig också att Sandman är en svårslagen typ. När Spidde sedan inser vad som händer om man kombinerar sand och mycket vatten sker det en rätt serietidningsaktig exekution av Sandman, som plaskblöt trycks in i kloakgallret av vattenforsen. <br /><br />-Slutstriden. Det faktum att Sandman och Venom går ihop gav en skön serietidnings-touch (Båda skurkarna var dessutom medlemmar i en senare uppsättning av Sinister Six). Brock blir Venom är allt frid och fröjd. Striden mellan Spiderman och Venom är en perfekt metafor för att slåss mot sitt onda jag. Men för att dra en paralell till Raimis tidigare filmer, så är det ju lite ironiskt att Spiderman slåss mot sitt onda jag i trean, Minns ni Army of Darkness (Evil Dead 3)? Ash slogs ju mot den onde Ash i slutet! Sen är det jävligt synd om Mary Jane. Hon kidnappades för att på kastas från en bro i ettan. Hon kidnappades för att sitta första parkett framför en exploderande energikälla i tvåan och nu kidnappades hon för att hänga i en taxibil i ett svart spindelnät ovanför ett bygge. <br />I Spiderman 4 kommer vi säkert få följa Mary Jane, en psykpatient som inte vill vistas ute. <br />Skiten: <br />Tobey Maguires skådespel överhuvudtaget. <br />Harry Osbourn lagar mat. Scenen med Mary Jane i köket känns rätt malplacerad. Det är just hela scenen med att dom umgås eftersom Peter är upptagen med sitt och att Harry stegvis upptäcker sina ”hemliga” krafter. Sen känns det rätt ologiskt att han lagar mat med en tjej, kysser henne, ursäktar sig för att sedan söka upp henne och hota henne till livet (Systrarna Graaf-syndrome! Äh..). <br />Kaxige Peter Parker går ner för ”snygga tjejer gatan” i NY. Jag hatar hela montaget som fan. I tvåan var det ett schysst montage när man följer <br />Kaxige Peter Parker är ledsen. Handen upp om du skrattade när han började grina inför Mary Jane. HAHAHAHAHA Kaxige Peter Parker skakar loss. Han dansar inte bara jävligt flummigt, han avslöjar dessutom sina superkrafter genom att hoppa runt på borden så där. Spiderman och amerikanska flaggan. USA jublade under scenen, och jag kunde se resten av världens biobesökare utbrista i ett kollektivt stön av förargelse när den scenen dyker upp. Det alltför hastiga dödandet av en skurk. Lite väl snabbt va? Men det är nog Raimis idé. Nu slipper vi filma Venom i fortsättningen.

Martyren: Osborn dör. Nej svär, det kunde man räkna ut med röven. Efter att onde Parker kastade tillbaka pumpbomben som smällde i hans ansikte visste man att han skulle ställas inför ett ultimatum: Farsans heder eller vänskapen till Peter och Mary Jane. Och med den Fantomen på operan-liknande ansiktskadan skulle han bli kortvarig i resten av filmserien.  Lite annat ologiskt, men som är rätt kul.  Flash Thompsons asiatpolare mobbar Peter på lektionen. Flash stod för en cool scen i första filmen där han slåss mot den nye glasögonlöse Peter. Här mobbade han bara Peter sporadiskt i klassrummet. Det är den fule asiaten som ställer till med mest förtret för Peter på lektionstid. En fråga: Vem fan är han? <br />Eddie/Venoms replik: ”My spidersense is tingeling…” Förutom att man inte märkt av hans spindelsinne i hela filmen, så har Spiderman aldrig använt den klassiska serierepliken i en enda film. Så varför säger Venom så för? Och varför flinar han som Austin Powers direkt efter? Och det finns ingen förklaring för varför Flash Thompson går på begravningen.

Slutbetyg: 2 av 5. Gudfadern 3. Terminator 3. Turtles 3. Spiderman 3.

Taget direkt från sidan som jag servar.

Paul Mac Innes och TBOI med kompband på Nef ikväll. Klart att jag är där! Är du?

In other news… tävlingen är avgjord! Tack till alla som mailade in och grattis till Simon som vann tävlingen. jag har börjat arbeta på en ny Aggroskulptur.  Fast det är klart, jag måste invänta den tjugofemte, så jag har råd att köpa mer lera. Kolla vilken snygg djuphavsfisk jag fick ihop av leran som blev kvar! Eller nä, den blev rätt ful.

Eller ja, rättare sagt skulptur. Vilken skulptur? Aggroskulptur. I onsdags var jag på Jedi Mind Tricks och R.As gemensamma konsert på Sticky Fingers. Till en början var det lite tråkigt, eftersom alla dom som jag skulle gå med, ställde in (några saknade biljett, andra skulle jobba dagen efter), så jag var i stort sett ensam på plats. Lyckligtvis lärde jag känna en massa roliga typer som bjöd mig på öl. R.A var bra live, men hans show hade mer shockvalue 2006 (då var det mer smuts, mer ölmage och mer ”slowjam-med-snygg tjej-i-publiken”).

Några dagar innan konserten, satt jag och lekte med Fimo-lera och fick ihop en docka som blev någorlunda lik R.A the rugged man. Jag tog med den till konserten och bad han signera den, vilket han gjorde. R.A var faktiskt lite småsur vid mersch-bordet, men han sken upp när jag tog fram dockan.

Jepp… jag har en signerad docka som ska föreställa R.A the rugged man. Det står ”RA the rugged man 2010″ på ryggen. Frågan är vad jag ska göra med den? om det är någon som har en bra idé, maila mig på hanneshopf@gmail.com.

Igår jobbade jag. Rätt gött faktiskt. Och jag slapp se ”Macken” eller ”Sällskapsresan” för sjunde gången. En av dom boende (Clark, som jag kallade honom i en av mina reseskildringar) hade köpt…”Johan Falk: Gruppen för särskilda insatser” på DVD. Här har vi min gamla recension av rullen.
Så var det dags för den första av ytterligare sex långfilmer om filmsveriges mest stelbente supersnut. Och nej, jag pratar inte om Gunvald Larsson på kryckor.

Kommer snart till en Shellmack nära dig. En svensk-tysk film av den nedladdningsfientlige regissören Anders Nilsson.
Johan Falk (Jakob Eklund) har återvänt till Sverige för att arbeta med GSI- Gruppen för Särskilda Insatser. GSI har i uppgift att hålla pli på den svenska maffian. När det sedan visar sig att specialstyrkan använder sig av fula knep, är det upp till Johan Falk och hans valiumslöa göteborgska att stoppa dom.

Persongalleriet i ”Johan Falk – GSI” är parodiskt pinsamt. Mikael Tornvings sardoniska framtoning känns som hämtad ur tvprogrammet han alltid förknippas med och Reuben Sallmanders emo-polis är skrattretande. Den mest sevärda är Joel Kinnamans blågula Donnie Brasco, på gränsen till nervsammanbrott. Killen kan skådespela, det trodde jag inte efter att ha sett honom i ”Tjenare kungen”.

Kurt Wallander. Martin Beck. Anna Holt. Kling och Klang. Filmsverige har en hel uppsjö med polisporträtt. Varför är svensk polisaction en så bespottad genre? Jo, dels för att alla actionfilmer i Sverige handlar om lagens långa arm, men sen är ju konceptet ”Svensk action” en ganska surrealistisk företeelse. Kriminalitet existerar såklart i långa landet falukorv, men att göra en romantiserad skildring av en genre som är så djuprotad i Hollywood? Det går inte. Folk kan inte ta till sig biljakter på Avenyn (”Noll Tolerans”) , så dom snygga panoramabilderna på Gothia Towers faller platt.

Alla kommer väl ihåg biljaktscenen i ”Noll Tolerans”, då dom körde förbi NK fem gånger? Det här är nästan roligare. Båtjaktscenen utspelar sig i Gröen (Landvettersjön) och Frökens Udde (Mölnlycke). Helt sanslöst. Där har jag både paddlat kanot och tagit simborgarmärke.</span>

Inför inspelningen av ”Johan Falk – GSI” fick Jakob Eklund möta Peter Rätz, en före detta undercoveragent som infiltrerade kriminella MC-gäng på 90-talet. Föreställ er att Peter Rätz hade blivit påkommen. Då hade nog den här filmen aldrig blivit av, vilket också medför att dom fem kommande Johan Falk-filmerna inte heller hade sett dagens ljus. Fast då hade vi väl säkert fått ytterligare sex Beckfilmer.

En sista uppmaning till Sveriges undre värld: fortsätt skjuta poliser, så att vi slipper fler inhemska ”Departed”-kopior i framtiden.

Medan jag tar ett elvatimmarspass på jobbet, så kan ni pumpa dom här hitsen så länge.

Okej, vi kör den här också. Lite glädje måste vi ha, det är ju ändå Dilla Tribute-week.

Visst, ”Ghostbusters”,”Lumparkompisar,” ”Tom i bollen” och ”Groundhogs day” i all ära, men allra bäst var det när Bill Murray spelade sig själv…

…som i sköna Zombierullen ”Zombieland” från förra året…

…eller som i den fruktansvärda liveaction/animerade rullen ”Space Jam” (som ändå har ett grymt soundtrack)…

…eller som i ”Coffee & Cigarettes-segmentet där han spelar mot RZA och GZA.

Bubblare: Agent 13 i ”Get smart”. Jag skrattade ordentligt när han poppade fram i det där trädet. Usch… va jag är trött och bakis idag. Var på konsert igår. Idag tittar jag på film.

Förresten, Bill Murray är inte död, jag bara hittade på det.

En liten piece jag gjorde till Sebbe och Lisa som spelar rapmusik varje söndag på Göteborgs studentradio. Programmets fokus ligger på alternativ hiphop, så illbattingarna som försöker banka in radiodörren, är typiska hiphopklichéer. Kan DU räkna upp allihop?

Halftime FM sänder varje söndag 14-16. Programmet sänds live från Studenternas Hus (Eller kåren, som vi kallade det för flera år sen) och det går också att streama programmet via www.k103.se. Lyssna in den feta showen. Och det säger jag inte bara för att den ena programledaren är min pressfotograf.

http://k103.se/program/halftimefm

Jag är serietecknare, men jag ritar inte stöddiga actionserier som handlar om övermänskliga krafter. Inte heller nån av dom där tramsiga strippserierna som ni läser under bussresan på väg till skolan. Jag tecknar sånt som kan katagoriseras som undergroundserier, eller ”Vuxenserier”. Ämnena som behandlas i mina verk är vardagsskildringar med självbiografiska element. Under mina fem första seriefanzine-släpp, försökte jag att insupa influenser från amerikanska storheter som Robert Crumb, Joe Matt och Chester Brown. Sex tryckta fanzines senare så började jag inse hur oläslig mina serier var. Det är lite jobbigt när kompisar visar mig att dom har Aggro nr 1 från 2005 (Ett skitfanzine, vars omslag är en pastisch på en rätt dålig Redman-skiva.).

Det skulle dröja några år till, innan jag hade lärt mig att bemästra ”The art of storytelling”. Det var först efter mitt stormiga förhållande med min exflickvän som jag började hitta formen. Mitt åttio-sidiga fanzine ”Fur Elisabeth”, samt dom fyrtiosidiga uppföljarna ”Längst fram i taxin” och ”Bokstaven E” bildar vad jag själv kallar för Elisabeth-trilogin.
Serierna behandlar fragment ur mitt liv under perioderna 2004-2006. Mina ”vanliga” kompisar tycker säkert jag ritar som en mästare, men inom seriebranschen finns det en hel shitload med folk som skiter ur sig visuellt aptitretande teckningar. Mina serier har däremot alltid haft tyngdpunkten i själva historieberättandet (En av mina tjusiga kollegor berättade att hon faktiskt hade använt ”Fur Elisabeth” under en lektion som exempel på hur viktigt det är att berätta en bra historia).

”Bokstaven E” var mitt senaste släpp, som kom ut den 28e September – samma dag som Henrik Bromander släppte ”Tidigt på morgonen” (Samt samma dag som min farfar dog). Tack vare min jobbiga arbetsskada (Musarm), som förmodligen är kronisk vid det här laget, har jag låtit bli att teckna. Under våren har jag varit tvungen att tacka nej till flertalet publicerings-erbjudanden. För nån vecka sen beslutade jag mig för att råda bot mot tecknar-abstinensen. Så här går det oftast till när jag sitter och tecknar.

Allt börjar med att den här rubbade svennen med mörkt hår (Privatpersonen Johannes), får en idé till en serie. Han införskaffar sig sedan följande material: en stor hög med A4-papper, blyertsstiftpennor med kolstift av storleken 0,07mm, suddgummi, några linjaler och en tecknarmapp, som har en häftklämma där papprena kan sitta fast. Bläckpennorna som används är oftast Staedler, storlek 0,3 (ibland även 0,1 och 0,5).

Innan det seriösa tecknandet börjar, brukar jag kladda. Det kan vara allt från självporträtt till ren dynga. Kladdteckningarna föreställer ibland vänner och bekanta. Dessa skisser kommer ofta till bruk vid ett senare tillfälle. Så vare sig du är en tuff hiphopper i baggypants och Norrlandsguld-keps, eller en smådryg överklass-brud med iögonfallande spetsstrumpor, så finns det en stor chans att du gästspelar som statist i nån av mina kommande serier. Nej, jag pallar inte lägga upp nån av bilderna, för då vill alla bli avbildade.

Under storyuppbyggandet måste jag röra på mig. Jag går fram och tillbaka i lägenheten och söker efter en sinnestämning. Sinnestämningen Det är lite som när man ser på film, där en högt uppsatt direktör ber sin sekreterare ta diktamen. Han går runt och pratar, medan sekreteraren skriver ner alla hans ord. Enda skillnaden är att jag skriver ner allt i huvet (Om det ändå gick likadant till när jag skriver mina raplåtar. Att skriva verser i huvet är en pärs.).

När jag tecknar brukar jag lyssna på utländsk musik (Inhemsk musik får en att tappa koncentrationen). Förutom mina tio brännskivor som kallas för ”glada toner”, som jag alltid tecknar till, kan jag ibland slänga på exempelvis Atmospheres ”God loves ugly” och Cages ”Hells Winter”. Dom här skivorna är rätt självutlämnande, så man får en viss mode, när bläcket i pennan börjar flöda.

Nej det är inte gråstarr, det är min förbaskade kamera som stänger av blixten i tid och otid. I alla fall, bilden föreställer mig skissandes på en av sidorna.
När skissandet är färdigt, kommer den jobbiga delen – ifyllningen. Det är få gånger som ifyllningen är rolig (Så vida man inte håller på med nån intressant detalj eller tecknar nån karaktär man tycker om).

Så här ser det ut när jag är färdig med en sida! Som ni ser så saknas skuggorna och mörkläggningen. I och med ”Bokstaven E” började jag arbeta med gråskalor i photoshop, vilket inte bara gör slutresultatet mer stilrent, det är också tidssparande och mindre krävande för mina armar (Fast photoshop är fortfarande en Pain in the ass, det är mycket pill).

Blir resultatet dåligt, hänvisas sidan till papperskorgen. Blir resultatet bra, kan det gå så här.

Sjätte upplagan av Längst fram i taxin och tredje upplagan av Aggrokultur XI är ute nu. För mer info, maila Aggromedstorta@hotmail.com.

För att lugna mina nerver efter gårdagens skitportion, avnjöt jag en gammal John Carpenter-klassiker, som alltid har fått stå i skuggan för hans storverk ”Halloween”, ”Flykten från New York” etc.
I ”They live” får man följa en muskulös hobo vid namn Nada(Spelad av Wrestlingstjärnan Rowdy Roddy Piper) som jobbar svart på ett bygge. Efter att ha bevittnat en razzia på härbärget där han bor, kommer Nada över ett par solglasögon som avslöjar en konspiration.

När solbrillorna är på, kan man nämligen se dagstidningarnas subliminala meddelanden (”Consume”, ”Obey”, ”Sleep”). Dessutom tycks alla rikemän vara utomjordingar.
Istället för att finna sig i den rådande världssituationen, går Nada apeshit med hagelbössa och börjar skjuta döskallarna från yttre rymden (Medan han levererar klockrena oneliners som den här:

En riktigt dum slagsmålscen äger rum, när Nada försöker få sin jobbarkompis Frank (Keith David i en tidig roll) att sätta på sig ett par solglasögon. Dom slåss i ungefär fem minuter! Det är käftsmällar, brottargrepp, pungsparkar, danska skallar, bett och även tillhyggen som glasflaska (Höjdpunkten är när Franks flaska går sönder – så uuuurbota dum reaktion från Nada). Slagsmålscenen har parodierats i ett avsnitt av South Park, när dom handikappade pojkarna Jimmy och Timmy slåss i en liknande miljö.

Förutom Rowdy Roddy Pipers Schwarzenegger-ambitioner, Keith Davids dåliga attityd och dom fula typerna i motståndarrörelsen (Som tycks ledas av en nykter version av Christer Pettersson), innehåller ”They Live” en rätt intressant infallsvinkel på dagens konsumtionsamhälle. Filmen går troligen varm hos vänsterkretsar och är en favorit bland diverse vita rapartister (omslaget till Cages album ”Movies for the blind” är en homage till filmpostern).

Och här har vi filmhistoriens lustigaste fistfight:

Här är ”Utgång = Hemgång”, en serie som publicerades i Hjälp, för ett bra tag sen. Klicka på bilderna för att förstora dom. Enjoy.

I somras såg jag och min kompis Sebbe den här rullen. Det är lite kul att filmen aldrig släpptes på bio, eftersom den råkade läcka på nätet två månader innan releasen. Hur som helst, så såg jag om den igår.

”Streets of blood”

En kriminalthriller som utspelar sig i New Orleans, efter den omskakande orkanen – det kanske är nåt? ”Streets of blood” inleder lite djärvt med autentiska helikopterbilder av förödelsen, men redan efter tio minuter blir det samma gamla tugg om att fattiga omständigheter kan driva folk till desperata beslut. Här har vi ännu en katt och råtta-lek med Good cop/bad cop-karaktärer. 50 Cent i rollen som polis, måste vara årets märkligaste casting. Att han dessutom parats ihop med föredettingar som Val Kilmer och Sharon Stone, är sinnessjukt. Michael Biehn (Kalle Ris i första Terminator-filmen) i rollen som surmulen FBI-agent är den enda som håller måttet.
Stundtals är filmen omedvetet rolig. Dom bästa delarna avlöser varanra inför slutscenen. Under den häftiga slowmotionwalken i polisstationens garage, är det ganska tydligt att rökmaskinen är precis bakom pelaren. Helvetet brakar loss och alla tar fram vapen. En latinsk gangster blir skjuten i pungen och gapar ”Ay mi cojones!”. En av dom korrupta snutarna är alldeles för triggerhappy och skjuter fel person under två tillfällen, När han i slutscenen råkar skjuta sin egna partner till döds, sitter man och gapskrattar. Den fattiga staden är några lik rikare och den enda överlevande personen går tillbaks till jobbet för att gråta ut.

New Orleans har drabbats av två katastrofer dom senaste åren: Hurricane Katrina och den här filmen.

…Så jag hakar på trenden.

Jag var nitton år när jag varvade Super Mario Bros 3. Ni läste rätt. Nitton. 2003, samma år som jag gick ur gymnasiet. Vad beror det på? Jo, för jag var liten fick jag aldrig chansen att spela nintendo, eftersom hela grannskapet köade i vårat vardagsrum för att spela det hos oss. Under min tidiga barndom var jag känd för tre saker: min tecknarförmåga, min hemska hockeyfrilla och den stora mängden spelkonsoler som förvarades i vardagsrummet. När alla andra slogs om att få hoppa Larry Koopa på huvudet, satt jag och bläddrade i instruktionsböckerna och ritade av Marios roguegallery.

När jag var nio år, utökades franschisen med långfilmen ”Super Mario Bros: the movie”. Jag blev helt begeistrad av att se trailern på MTV och jublade när mina päron tog med mig och min bror på bio.

Trailern ser rätt så fräsig ut! Ja, om man vill se en Blade Runner-liknande sci-fi saga. Men nej, jag vill se två mustaschprydda bröder hoppa runt på ängar där det går arga shitaakesvampar och farliga sköldpaddor! Inte den här skiten! Vad är det som är fel då? Jo, Bob Hoskins och John Leguizamo spelar två luffiga bröder som ska rädda en arkeolog/dinosaurieprinsessa i ett parallellt universum, där Dennis Hopper är någon form av borgmästare. Det är verkligen ingenting som stämmer in i den här tvspelsfilmen. Ta en titt.

I filmen är Spike och Iggy Koopas korkade hantlangare. I spelet är Spike en spikbollkastande pingvin (?) och Iggy är Koopas glasögonprydde son.

I filmen är Big Bertha en bastant latexklädd kvinna som huserar på nattklubben Boom Boom ( f ö namnet på minibossen från SMB3). I spelet är Big Bertha en stor Cheep-Cheep (Eller om det var en Trouter, jag blandar alltid ihop fiskarna från SMB2 och SMB3).

I filmen förekommer såna här gasmaskklädda poliser, som tvättar rent Mario-bröderna på polisstationen. Jag antog att dom skulle se ut som Snifit i SMB2. Lite lika var dom ju faktiskt.

Toad (svampen i spelet) är en trubadur med tuppfrilla, Yoshi en gul T-Rex-unge och Bob-Ombs är världens mest fruktade vapen.  Dom lyckades i alla fall med Goombas…

Eller vänta, det gjorde dom inte alls. Seriöst, vilken jävla sketrulle.

Folk blev överraskade när G-Force knockade ner Harry Potter och Halvblodsprinsen på amerikanska biolistans förstaplats. Själv blev jag överraskad att jag faktiskt gick på SFs förhandsvisning.

Med 3-D animation har filmindustrin åstadkommit allt från onda framtida cyborgs till storslagna strider mellan orcer och alver. Nu har Disney gjort en actionfilm där datoranimerade FBI-gnagare ska rädda världen från en ond affärsman (Bill ”Davy Jones” Nighy). Sam Rockwell, Penelope Cruz och Tracy Morgan lånar ut sina röster till marsvin, Nicholas Cage spelar mullvad och Steve Buscemi spelar hysterisk hamster.

Biljakter, hundar, explosioner, pruttskämt, vuxenskämt, och marsvin som sjunger på Pussycat Dolls och har facebook-konton. Hur troligt är det att amerikanska regeringen skulle utsätta husdjur för den här typen av djurplågeri? Det är inte heller särskilt trivsamt att Penelope Cruz ger röst åt marvsinshonan Juarez, som ska föreställa G-Forces femme fatale. Tänk om någon kemisk obalanserad furry ser filmen, blir upphetsad och går hem och knullar sin lillasysters marsvin? Snälla, Disney. Sluta kåta upp oss pälsallergiker.

Idag har jag suttit i ateljén och tecknat. Och jag lät den här filmen gå i bakgrunden.

Förresten, är det bara jag eller måste Omar Benson Miller bara spela tjocka svarta sidekicks i alla filmer där han medverkar?