Jag är serietecknare, men jag ritar inte stöddiga actionserier som handlar om övermänskliga krafter. Inte heller nån av dom där tramsiga strippserierna som ni läser under bussresan på väg till skolan. Jag tecknar sånt som kan katagoriseras som undergroundserier, eller ”Vuxenserier”. Ämnena som behandlas i mina verk är vardagsskildringar med självbiografiska element. Under mina fem första seriefanzine-släpp, försökte jag att insupa influenser från amerikanska storheter som Robert Crumb, Joe Matt och Chester Brown. Sex tryckta fanzines senare så började jag inse hur oläslig mina serier var. Det är lite jobbigt när kompisar visar mig att dom har Aggro nr 1 från 2005 (Ett skitfanzine, vars omslag är en pastisch på en rätt dålig Redman-skiva.).
Det skulle dröja några år till, innan jag hade lärt mig att bemästra ”The art of storytelling”. Det var först efter mitt stormiga förhållande med min exflickvän som jag började hitta formen. Mitt åttio-sidiga fanzine ”Fur Elisabeth”, samt dom fyrtiosidiga uppföljarna ”Längst fram i taxin” och ”Bokstaven E” bildar vad jag själv kallar för Elisabeth-trilogin.
Serierna behandlar fragment ur mitt liv under perioderna 2004-2006. Mina ”vanliga” kompisar tycker säkert jag ritar som en mästare, men inom seriebranschen finns det en hel shitload med folk som skiter ur sig visuellt aptitretande teckningar. Mina serier har däremot alltid haft tyngdpunkten i själva historieberättandet (En av mina tjusiga kollegor berättade att hon faktiskt hade använt ”Fur Elisabeth” under en lektion som exempel på hur viktigt det är att berätta en bra historia).
”Bokstaven E” var mitt senaste släpp, som kom ut den 28e September – samma dag som Henrik Bromander släppte ”Tidigt på morgonen” (Samt samma dag som min farfar dog). Tack vare min jobbiga arbetsskada (Musarm), som förmodligen är kronisk vid det här laget, har jag låtit bli att teckna. Under våren har jag varit tvungen att tacka nej till flertalet publicerings-erbjudanden. För nån vecka sen beslutade jag mig för att råda bot mot tecknar-abstinensen. Så här går det oftast till när jag sitter och tecknar.
Allt börjar med att den här rubbade svennen med mörkt hår (Privatpersonen Johannes), får en idé till en serie. Han införskaffar sig sedan följande material: en stor hög med A4-papper, blyertsstiftpennor med kolstift av storleken 0,07mm, suddgummi, några linjaler och en tecknarmapp, som har en häftklämma där papprena kan sitta fast. Bläckpennorna som används är oftast Staedler, storlek 0,3 (ibland även 0,1 och 0,5).
Innan det seriösa tecknandet börjar, brukar jag kladda. Det kan vara allt från självporträtt till ren dynga. Kladdteckningarna föreställer ibland vänner och bekanta. Dessa skisser kommer ofta till bruk vid ett senare tillfälle. Så vare sig du är en tuff hiphopper i baggypants och Norrlandsguld-keps, eller en smådryg överklass-brud med iögonfallande spetsstrumpor, så finns det en stor chans att du gästspelar som statist i nån av mina kommande serier. Nej, jag pallar inte lägga upp nån av bilderna, för då vill alla bli avbildade.
Under storyuppbyggandet måste jag röra på mig. Jag går fram och tillbaka i lägenheten och söker efter en sinnestämning. Sinnestämningen Det är lite som när man ser på film, där en högt uppsatt direktör ber sin sekreterare ta diktamen. Han går runt och pratar, medan sekreteraren skriver ner alla hans ord. Enda skillnaden är att jag skriver ner allt i huvet (Om det ändå gick likadant till när jag skriver mina raplåtar. Att skriva verser i huvet är en pärs.).
När jag tecknar brukar jag lyssna på utländsk musik (Inhemsk musik får en att tappa koncentrationen). Förutom mina tio brännskivor som kallas för ”glada toner”, som jag alltid tecknar till, kan jag ibland slänga på exempelvis Atmospheres ”God loves ugly” och Cages ”Hells Winter”. Dom här skivorna är rätt självutlämnande, så man får en viss mode, när bläcket i pennan börjar flöda.
Nej det är inte gråstarr, det är min förbaskade kamera som stänger av blixten i tid och otid. I alla fall, bilden föreställer mig skissandes på en av sidorna.
När skissandet är färdigt, kommer den jobbiga delen – ifyllningen. Det är få gånger som ifyllningen är rolig (Så vida man inte håller på med nån intressant detalj eller tecknar nån karaktär man tycker om).
Så här ser det ut när jag är färdig med en sida! Som ni ser så saknas skuggorna och mörkläggningen. I och med ”Bokstaven E” började jag arbeta med gråskalor i photoshop, vilket inte bara gör slutresultatet mer stilrent, det är också tidssparande och mindre krävande för mina armar (Fast photoshop är fortfarande en Pain in the ass, det är mycket pill).
Blir resultatet dåligt, hänvisas sidan till papperskorgen. Blir resultatet bra, kan det gå så här.
Sjätte upplagan av Längst fram i taxin och tredje upplagan av Aggrokultur XI är ute nu. För mer info, maila Aggromedstorta@hotmail.com.
Du är bra skit!