Haft en sabbatsmånad från bloggandet här. Nu är jag här igen dock.
Månaderna maj-juni har alltid levererat en mängd mäktiga anthems, det verkar stämma i år också. För ganska exakt nio år sen så släpptes en utav mina all time favoriter, ”We’re Gonna Make It” med Jadakiss. Det är en sån låt som jag aldrig tröttnar på, ren motivationsmusik (om man bortser från några lite ”over the top” våldsamma rader).
Jag har lyssnat på Biggies ”Life After Death” oavbrutet den här veckan.
Skivan är genialisk på så många sätt och samtidigt obehaglig då han gång på gång pratar om sin egen död. För er som inte vet så kom alltså den här skivan ut cirka tre veckor efter han blev skjuten i LA.
Jag minns att jag var nyss hemkommen från mitt första besök i New York då det hände. Jag minns i vilket klassrum i min gamla skola jag satt då jag fick höra att han hade blivit skjuten, och jag minns vem som sa det. Så stor grej var det.
Jag minns också dagen då jag köpte albumet, det var en regnig jävla dag i mars. Jag minns att jag tog med mig skivan till min polare Gabriel samma kväll, sen satt vi uppe halva natten och spelade NBA Jams och lyssnade igenom den. Så stor grej var det.
Det här albumet består inte utav vanliga ”låtar”, det är filmer i rapform. Lyssna på ”Somebody’s Gotta Die” eller ”Niggas Bleed”. Sättet hur han in i detalj beskriver scenarion är otroligt. Ingen har kommit nära. På mitt andra album ”Löftet” hade jag en låt som hette ”Stormväder”. Den var tydligt inspirerad av just de här låtarna. Allt från produktionen till låtens story. En typ av tribut kan man väl kalla det.
Nån på 2dopeboyz skrev att han tycker att det känns fel att fira Biggies dödsdag, att han hellre hade velat se folket fira hans födelsedag. Jag håller på sätt och vis med. Man får se det som att vi firar hans liv men blir påminda om det varje nionde dag in i mars.
Hursomhelst, en av de bästa som någonsin greppat en mick. Har du inte kollat in ”Ready To Die” och dubbelalbumet ”Life After Death” så gör det pronto.
”Vägen tillbaka, redo att starta
inga synliga sår, mannen men egot har skrapats
lever för detta, vet ej vad dom gör
jag går en mil extra, nått vi alla bör
jag är från en plats, som jag älskar för mycket
och jag är HL till dagen jag smälter mitt smycke
det är sanningen, han är ingen aktör
huvet högt utan nått nackstöd, Simon
ja jag är så driven av tvivel, sporrad av misstro
stenen jag går med den får knappt plats i min sko
men framsteg är ändå allt jag lever för
hans steg, kan inte spolas bort av nederbörd
fotspåren, fast på vår stadskärna
sen skolåren, kämpat för min plats hära
tro på en, ateist eller ej
uppe med arken som jag inväntar den flodvågen
nästan en religiös underton
försöker ta mig upp men kvicksand är under skon
och sättet hur dom bara bränner upp dom,
det är så svårt att låta nånting vara vatten under bron
riktigt, ett format du ej kan konvertera
skriver historia hur än bokstäverna kombineras
jagar livets mening utan kommatecken
vision i kapitäler, sen jag blev satt till världen
och det faller hinder på min bana
men jag vet ändå att himlen kommer klarna
sinnen som är vakna, ingen typ av java
sixtinska kapellet, över huvet, typ av tavla
ja, långfilm utan SF, jag e
Simon Emanuel, SFAV”
Sexfemman och jag hi-jackar Marios instrumental och spottar lite rader över den. Professionellt trashtalk som jag kallar det.